Väldigt få har en personlighet

...men jag har en, enligt det här testet som jag hittade hos Lisa:

Din personlighetstyp: Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig: Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Sån är jag dårå. Schysst att min personlighet passar för mitt framtida yrke, annars hade det kunnat bli tråkigt!

I can buy you, oh yeah oh yeah

Yeppers, nu när jag de facto fick pengar över jul också så kändes ju det här med mellandagsrea helt plötsligt mycket roligare. Särskilt eftersom min expansion har påbörjat nu när jag befinner mig om fel sida av 20 år och mina kläder inte känner för att passa längre.

Dock är prio ett på listan någonting som är så sjukt jävla tråkigt att köpa så det inte finns på världskartan. Testa Google Earth bara, jag lovar att det blir svårt att hitta "jeansköp".

Få saker är så ångestframkallande som jeansköp i min bok. Jag gillar klänningar och kjolar. Klänningar och kjolar är förlåtande. De omfamnar en och säger att det är okej att du öste i dig en bytta Ben & Jerry's igår, klart du ska unna dig darling! Och skit i att du inte tog dig iväg och simmade, vi lovar att sitta snyggt på dig ändå.

Jeans... not so much.

Jeans är den där elaka tjejen på mellanstadiet som synade din kropp upp och ner inne i omklädningsrummet efter gympan som fnös att du kunde få vara stand in i Spice Girls-framträdandet ifall nån blev sjuk. Jeans klämmer åt vid magen och hånflinar åt camel toen som framträder med all ickeönskvärd tydlighet efter att du har pressat i dina lår ner i byxbenen.

Jeans är inte schyssta, uppmuntrande och samarbetsvilliga. De är tuffa, taskiga tjejer i rökrutorna som skriver fetto på ditt skåp. Ändå kommer de undan med allt och är alla människors favoritplagg. Fan, jag hatar de där jävla skenheliga tuggummituggande fjortisbrudarna till jeans!

Icke desto mindre är det handikappande att inte ha några. Visst kan man köra med dubbla eller trippla strumpbyxor, men ibland kräver helt enkelt situationen någonting tåligare och mer påklätt. Det par jag har har börjat gå sönder i grenen. Det måste vara prio ett. Jeansköpet.

Fan fan fan.

Ketchup!



Om jag och Anna bodde ihop så skulle jag göra egna ettiketter till ketchupen som det stod Monkberry Moon Delight på. Hon är förmodligen den enda jag känner som eventuellt skulle förstå och uppskatta det skämtet.

Tvetydigt

Jag tror inte att tamburinist är ett riktigt ord för övrigt. Dels för att det vore sjukt tråkigt att ha endast tamburin som sitt instrument (jag sjunger i bandet om det skulle ha undgått någon), men mest för att man så lätt slinter på tungan och säger tambur-urinist istället. Och sånt gillas inte av lagen.

Långsökt reflektion: Varmkorvsgubben brukar inte stå på Fyristorg nuförtiden. Ett tag så stod han på Riddartorget utanför Värmlands, men vad det verkar så har lågkonjunkturen slagit till även mot honom. Vad gör han nu när ingen har råd att supa bort sina hjärnceller med Linda Bengtzing ringande i öronen? Målar korvarna svarta?

Jag ska nog sova nu helt enkelt.

Damn the cruel tamburinist I will become

Alltså, Google Translate.

Rise, Darth Tambourine, Rise!

Anna, jag har kreerat en karaktär som är fan är likvärdig Mr. Banana Grabber, rita mig en serie nu!

Tjugotredje

CSN har beslutat sig för att vara snälla i år, jag får tydligen ut fullt studiemedel över jul och behöver inte oroa mig över vare sig mat, hyra eller räkningar. Tack CSN, det var den bästa julklappen jag kunde få i år!

På mellandagsrean är det du och jag som går och inhandlar en tamburin till mig, Anna. Det är vår mission, förutom AD-maran!

En tamburin va. Jävlar vilken grym tamburinist jag ska bli. Glöm inte var du hörde det först!

Hemma

Min mamma har bakat så goda saffransskorpor så att man dör lite grann inombords, och nu sitter jag vid köksbordet och spelar "Någon gång måste du bli själv" på repeat för att fixa ett textarr till bandet. Det är sånt pyssel man saknar när man inte har nån att spela med. Jag känner mig så fluffig och nyförälskad i mitt band att det nästan är löjligt.

Mitt band. Känn på den va.

Blah Blah Blah

1. Just nu gillar jag mitt liv rätt så jävla mycket.

2. Klockan 09.30 imorgon bitti lämnar jag Uppsala för Umeå och blir borta i typ 2½ vecka.

3. I Umeå ska jag fira jul och nyår, skriva PM, ha Arrested Development-marathon med Anna, äta mammas mat, sova ut, sakna Uppsala och alla människor, spela gitarr tills mina fingrar blöder och läsa skönlitterära böcker för första gången på ett halvår.

4. Det enda jag vill ha i julklapp är att mitt liv fortsätter att rulla på så här. Och kanske en tamburin.

5. Mina fötter luktar fotsvett.

6. Om två timmar ska jag dricka öl och ta farväl av mina fina soc-kärringar på Orvars. Snyft.

7. Jag har städat i korridoren idag. Det var ganska äckligt.

8. Nu ska jag snart gå till bussen och möta min bror, vi ska sova hos Matte i natt för det blir närmare till bussen.


Kärlek

Kärlek är att tränga ihop sig 6 personer i ett litet rum och spela farligt bra musik tills man simmar i svett och knappt kan andas, och därefter tränga ihop sig runt ett litet köksbord avsett för fyra personer och äta kladdkletiga chokladklumpar och mjuk pepparkaka.

Kärlek är Karl & the Heartbreakers. Jag längtar till januari.

Utanför



Det här är utsikten från mitt fönster. Härifrån ser man Observatorieparken, Ekonomikum (som inte är mycket för världen, därför ej i bild), Katedralskolan och Domkyrkan. Idag i gråskala.

Have a banana

Kul. Jävligt kul. Att komma hem till ett party för retarderade apor som spelar eurodisco på högsta volym i rummet intill. Särskilt när man har sagt nej till att sova hos pojkvännen med motiveringen att man måste lägga sig hyfsat tidigt eftersom man ska vara i skolan klockan 8 imorgonbitti.

Fan ta Tuesdays på Snerikes. Fan fan fan.

Paranoid android

Jahapp, typ fyra dagar sedan jag flyttade in i mitt nya hem. Det är en relativt tyst korridor. Det är tydligen ey okey att duscha klockan två på natten en vanlig vardag, det kan vara bra att veta. I övrigt tror jag att undertecknad är den som är mest party på stället (och då har jag endast intagit EN enda tequila tillsammans med Andrea innanför korridorens väggar). Nyss träffade jag den sista av mina fyra grannar, och det kan ha varit det konstigaste och stelaste samtalet jag har varit med om:

Dörren till korridoren öppnas, det kommer in en för mig främmande person, just som jag står där och steker kyckling till min Tikka Masala.

Jag: Hej! (överdrivet glad och trevlig, räcker fram handen för att hälsa)

Hon: Hej. (helt uttryckslöst, skak skak)

Jag: Hanna heter jag, det är jag som bor längst in i hörnet.

Hon: Ok.

(tio sekunders tystnad)

Hon: Jag bor där (pekar på en dörr).

(fem sekunders tystnad)

Hon: Ehm, vi ses väl nåt antar jag.

Jag: Eh, ja vi gör väl det.

Slut på samtal.

Förresten så hörde en kompis av sig och påstod sig ha en biljett över till V-dalas julgaskssläpp klockan, bara så där. Och jag som hade tänkt sitta på min kammare ikväll och trycka. Så det kan gå, så det kan gå!

Lejtör alligäjtörs!

You know me, I'm such a giver

Anna tyckte att det hade blivit snålt med bilder här på bloggen på sistone, så givmild som jag är så bjuckar jag på några bilder. Denna gång av mitt nya hem:



1. En tom kartong som innehållit typ en halv porslinsbutik.
2. Skämstidningar som v'äntar på lämplig förvaring där den inte sabbar min kreddiga image.
3. Datorbord.
4. Indiska-påse som agerar temporär verktygslåda.
5. Tänkt placering av väggdekorationer ovanför min säng. Och en skruvmejsel som var till ingen hjälp alls att öppna och stänga ramen eftersom den har helt fel dimensioner. Go vanlig kniv!
6. Eventuell förvaringsplats av skämstidningar och annat som kan sabba min kreddiga image.
7. Inte mindre än 26 par trosor och annan nytvättad tvätt i en röd Champion-rygga från högstadiet.



8. Mina funky gardiner som är köpta på Rusta i Umeå för två somrar sen.
9. Garderober och tvättställsskåp, ackompanjerat med en pall övertäckt av två par byxor, en handduk på tork samt en spegel i väntan på lämplig placering.
10. Två hurtsar med lite random crap ovanpå.
11. En jävla massa scarves och grejer som jag tog med mig i senaste flyttlasset.



12. Böcker som jag älskar för mycket för att bry mig om ifall de är kreddiga eller inte.
13. GONE WITH THE WIND. Just for you, Ann!
14. Min första och största Buddha. Han har brutit armen en gång.
15. Minibuddhorna och bilder på nakna fruntimmer. Och pannkakskastade fruntimmer. It aaaart, my deeeear.
16. Kurslitteratur, Socionomprogrammet HT08.
17. Ett gäng burkar.
18. En tavla min vän Mia har gjort.
19. Ett par elefanter jag köpte på loppis för fem kronor.
20. Porslin. Min helt nödvändiga samling av tekoppar och skålar. Notera hur jag har TVÅ flata tallrikar (som jag har lovat av Matte) och oändligt många tekoppar och skålar... Crazy.

Nu ska jag fortsätta mitt hängande av tavlor och sedan fixa lite middag tillsammans med Andrea. Därefter ska vi troligtvis förära Värmlands nation med vår närvaro. Som sagt, I'm such a giver...

Bra skit

Bra skit för tillfället:

- Min smått fantastiska klass + annat löst folk jag kallar vänner
- Mitt fenomenala band
- Alla fina gratulationer på min 21-årsdag
- Utsikten från mitt fönster (jag ska visa snart)
- Uncle Ben's Tikka Masala
- Att jag bor typ tio minuters promenad ifrån stan
- Att jag ska tvätta en massa idag, sjukt skönt
- Att jag snart får trådlöst internet i mitt rum

Hey hey, let's go! Kenka suru!

Nu är jag klar med det där förbannade jävla PM:et. Känns fint. Känns bra. Känns som att min och Linlins vänskap kanske kan bli lite mindre ansträngd nu. Och det är alltid bra, för snart bor vi i samma hood.

Nu ska jag packa ihop lite grejer och dra över till Rackis. Tog första lasset igår och det... tar väl sig. Trots de sjukt fula terrakottafärgade väggarna. Mia och Matte har peppat så nu känns de inte fullt lika hemska. Upp med lite rat på väggarna så ska det nog bli fint...

...om inte annat har jag en kickass utsikt över Domkyrkan och typ mindre än tio minuters promenad ner till centrum. Det väger upp det mesta!

First däjj, last manaad

Eller ja, egentligen sekånd däjj, last manaad nu. Har varit en otroligt händelserik och hyfsat omtumlande dag. Från PM-ångest över MSN med brodern, till opponering som jag på något otroligt sätt överlevde utan några större psykiska skråmor, till inspektering av den nya bostaden som hade orangea väggar och stora avskavningar på tapeten (vilket ska klagas på och förhoppningsvis fås åtgärdat), till ett helt fantastiskt rep tillsammans med bandet. Det sista gjorde mig helt euforisk. Jag känner mig så där löjligt förälskad i musiken igen, och det om något är fanimej ett friskhetstecken.

Och så jävla bra det lät sen! Det lossnade verkligen totalt idag. Nu är vi på jakt efter replokal, så om nån i Uppsala sitter inne på något bra så hojta.

Och Lisi, vi spelar "Uppsnärjd i det blå"! Det du!

Nu ska jag däremot ta hand om min stackars misshandlade hals och ta igen lite förlorad sömn. Kan behövas.

Tanzen unt supen jawohl

Igår var jag ute och dansade. Det var roligt.

Nu ska jag skriva klart mitt PM. Det är inte roligt.

Definition av PM som borde tas upp som den universiella och sanna:

"pm är som att ta hand om sin otrogna flickväns bastardunge medan hon är ute och knullar med andra killar"

Över och ut - ångesttjut.

Jobbig fakta

Jag klarar inte av att höra min egna röst inspelad. Särskilt inte när jag sjunger.

Tror att det är lite grann som saliv. Man tycker ju inte att sitt egna saliv är äckligt när man har det i munnen, men spotta ut det i ett glas och dricka upp det igen... Näe, det vill man bara inte.

Och jag älskar att sjunga och brukar få höra att jag är rätt duktig på det till och med, men lyssna på mig själv pallar jag bara inte.

Som nyss, när jag spelade in mig själv medan jag repade in en av låtarna vi ska köra på måndag med bandet. Och jag hinner knappt höra min egna röst innan jag stänger ner ljudinspelaren, rodnar djupt och känner mig fruktansvärt skamsen. Och äcklad.

Konstigt det där, med människans psyke.

Också känslan

Ni vet när man bara vill skrika rakt ut och man inte har en aning om varför men bara vet att det skulle vara så jävla befriande? Så känner jag nu.

Och lite grann som att jag ska nysa.

Vinho Verde


Jag behöver en flaska portugisiskt dessertvin och jag behöver det NU. PM-skrivande är en bitch.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0