So is your face!

Ibland blir jag på så där oförklarligt konstigt humör. Allting känns fel och obekvämt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Det bara kryper i skinnet och jag vill vara någon helt annan, på en helt annan plats och vid en helt annan tidpunkt. Och så vill jag skrika rakt ut så högt som jag bara kan. Öronbedövande. Som en femåring som slänger sig på golvet och sparkar och slår och skriker vill inte vill inte vill inte, utan att det finns någonting att ta ställning till ifall man vill eller inte.

Det gör jag förstås inte, för jag är ju trots allt vuxen och någorlunda emotionellt balanserad. Men just nu skulle det vara sjukt befriande.