So is your face!

Igår var jag ute och dansade. Det var roligt.

Nu ska jag skriva klart mitt PM. Det är inte roligt.

Definition av PM som borde tas upp som den universiella och sanna:

"pm är som att ta hand om sin otrogna flickväns bastardunge medan hon är ute och knullar med andra killar"

Över och ut - ångesttjut.

Jag klarar inte av att höra min egna röst inspelad. Särskilt inte när jag sjunger.

Tror att det är lite grann som saliv. Man tycker ju inte att sitt egna saliv är äckligt när man har det i munnen, men spotta ut det i ett glas och dricka upp det igen... Näe, det vill man bara inte.

Och jag älskar att sjunga och brukar få höra att jag är rätt duktig på det till och med, men lyssna på mig själv pallar jag bara inte.

Som nyss, när jag spelade in mig själv medan jag repade in en av låtarna vi ska köra på måndag med bandet. Och jag hinner knappt höra min egna röst innan jag stänger ner ljudinspelaren, rodnar djupt och känner mig fruktansvärt skamsen. Och äcklad.

Konstigt det där, med människans psyke.

Ni vet när man bara vill skrika rakt ut och man inte har en aning om varför men bara vet att det skulle vara så jävla befriande? Så känner jag nu.

Och lite grann som att jag ska nysa.

Jag behöver en flaska portugisiskt dessertvin och jag behöver det NU. PM-skrivande är en bitch.

Pillar nervöst på stressfinnarna i hårbottnen. Sammanlagt sex IM-konversationer igång, allt för att slita uppmärksamheten från det där jävla PM:et. Varför är det så svårt? Varför måste det vara så jävla svårt?

Har stor lust att springa med huvudet före rakt in i en bergvägg. Synd att det inte direkt kryllar av bergväggar i Uppsala...

Kämpa på, lite till. Om två timmar blir det pulka i Slottsbacken.

Alltför att slippa tänka. Bara slippa tänka.

Hejs svejs. Jag har fått jobb på ett café. Nu planerar jag att bli snuskigt rik. Relativt rik, om inte annat.

Eller åtminstone kunna betala hyran...

Det känns som att hela min gom är täckt av en tjock hinna med snor. Det äckligaste är att det förmodligen är precis vad den är.

Fy fan vad jävla äcklig man är när man är sjuk.

Lägger till ytterligare 7,5 hp av den här terminen till kategorin avklarat - godkänt på PM:et! Yay!

Så blåste febergränsen in i en fullfjädrad feber med värk i varendaste liten led. Tack, Gud. Tack.

Febergräns, febergräns, febergräns. Gud, jag vill hem och spy och sova.

Min metod för att undvika att bli sjuk under denna termin har varit förnekelse. Förnekelse, och det faktum att delkurserna har varit riktigt intressanta.

Nu läser vi forskningsmetod. Och min hals känns som att jag har svalt ett dussin rakblad. Jag vetefan hur jag ska orka med att förneka symptomen denna gång...

Annars - kontraktet är skrivet. Då var det bara 13 dagar tills nyckeln ska hämtas ut...

Jag är inte så bra på det där med alkoholfria helger. Helgen som gick var inget undantag. Den började bra, men slutade i svartvitfest i en korridor ute i Flogsta. Tog massor med bilder, men snygg-Andy får illustrera kvällen tills vidare, då fotogeniken inte var på min sida i samma utsträckning:

Förresten verkar det bli inflyttnings- och födelsedagsfest trots allt, efter påtryckningar från Andy Pandy. Datum är ännu inte satt (troligtvis i slutet av januari när jag har kommit till rätta och nationerna har öppnat igen) men temat blir Magical Mystery Birthday-and-Housewarming Party, det vill säga - Kom som vad som helst som har någonting med Beatles att göra! En låt, en bandmedlem, en groupie, en valross, en blue meanie, en högst fri tolkning av number nine... Möjligheterna är oändliga!

Anna! Jag förväntar mig att se dig där, åtminstone iklädd Lennon-kepan om du nu är för lat för någonting ambitiösare än så!

Själv då? Vem skulle jag annars vara än Lucy in the Sky with Diamonds?

13 kvadratmeter på Rackarbergsgatan blir mina den första december. Troligtvis utsikt mot Observatorieparken och Domkyrkan. Det känns okej, även om jag hade hoppats på rummet med snedtakoch fönsterkupa. Nåja.

Ikväll blir det antagligen bastubad hos Linlin. Icke helt fel, nej.

Det har varit ett jobbigt år för mig och Matte, de vet de som står oss nära. Det har blåst motvind mestadels och det tär på ett förhållande hur mycket man än älskar varandra. Kanske särskilt om man verkligen verkligen älskar varandra, men för tillfället bara inte får saker och ting att gå ihop trots allt. För tillfället, vill jag understryka. För att vi kommer att komma ur det här starkare tillsammans hyser jag - otroligt och förmodligen naivt nog - inga som helst tvivel om. Det är bara lite växtvärk, det går över och sen går man vidare som större och starkare människor.

Jag kommer att packa mina saker inom en inte alltför avlägsen framtid och flytta in i en egen liten lya i en annan del av stan. Det har jag tagit ett mer eller mindre definitivt beslut om idag.

Och det känns både och. Det känns värdelöst att inse att det krävs mer än bara kärlek. Det känns värdelöst att ha "misslyckats".

Samtidigt känns det bra. Bra att vi kan avstyra än större katastrofer som kanske hade drabbat oss om vi inte hade insett det här tidigare. Bra att äntligen orka försöka stå på egna ben. Bra att kärlek inte är beroende av att man delar samma adress. Och att vi alltid har varandra på uthärdligt avstånd.

Någon hejdundrade inflyttningsfest lär det med andra ord alltså inte bli. Och kanske inte så himla mycket bloggande. Så att ni vet, liksom.

Nej, nu är det banne mig dags att torka upp levern och vara vit ett tag. Jag gillar nämligen inte att gå hem i regnet och börja gråta av okänd anledning, bara för att spendera dagen efter i sängen funderandes över vilka blunders man eventuellt lyckats med kvällen innan. Gillar heller inte hur vartendaste glas vin verkar sätta sig på höfterna, för att inte tala om allt fyllekäk och alla bakispizzor som det genereras. Dessutom är det dyrt.

Hade dock en trevlig kväll som innehöll en ytterst spontan överraskningsfest med vin hos Mia (som fyllde 21, hurra och grattis), sushi med Andrea (made out of win, både sushin och bäst-Andy), rumpskak på köttmarknaden (Värmlands!), cykeltaxitur (med adelsmannen), en rätt half-assed sväng till Etage (ingen karaoke, eller tyvärr från tjej som gav sig på "My Immortal"), en skum fest i korren mittemot Mias med troligtvis ohövliga fransmän (ursäkta franskan, men fuck you right back), att sitta på sängen i Mias rum och vara full och dum och seg i huvudet och känna hur man verkligen inte kan bidra till konversationen (på engelska) och hur det ilar i tänderna och att ilningarna liksom flyttar sig i tänderna, att börja gå hemåt i regnet och sedan få mess från Alex med samvetskval som tyckte att jag kunde komma upp till honom tills det slutade regna, att dricka sjukt mycket vatten och fortfarande vara alldeles för seg i huvudet för att orka prata (och särskilt inte engelska), att gå hem och sjunga högt på sorgliga Paul Simon-låtar för att skrämma bort eventuella våldtäktsmän men kanske mest känslan av att vara totalt ensammast i hela världen. Vilket förmodligen var en släng av fylleångest, vilket förmodligen är en skälig anledning att lägga ner det här med nervförgiftandet för ett tag.

Komma hem till full pojkvän som ligger diagonalt över hela sängen och inte går att väcka, putta på honom för att få honom att flytta på sig. Sedan få en trumpetfis med en stank värdig en flock med skunkar (är de flockdjur?) rakt på sig.

Somna, vakna, beställa pizza, stanna i sängen hela dagen och må RÖV. Skriva svamligt blogginlägg. Förmodligen sova snart igen.

Det är en jävla tur att det finns South Park att underhålla sitt arma huvud med.

Om en halvtimme ska jag sälja en bok för 180 pix. Jag gillar pix, fastän det är ett otroligt fult ord. Det gör livet lite roligare.

Igår var jag för övrigt på inflyttningsfestsgrejs hos en kursare. Vi spelade TP, och som jag briljerade! Det är typ den enda nobelpristagarfrågan jag någonsin har svarat rätt på.

Och Obama vann. Jag är mycket nöjd, mycket nöjd.

Nu ska jag packa picket och hämta pixet. Puss.

Ikväll ska jag på maskeradgask. Jag och Andrea ska gå som ninjor. Eftersom jag förmodligen inte kommer att blogga mer idag så bjussar jag på en video: