The words are coming out all weird
Jag har lyssnat på "The Bends" säkert 50-60 gånger senaste dagarna. Den är ett jävla masterpiece. Text, musik, sång... Så jävla snyggt och välgjort att... jag vet, jag missbrukar uttrycket "dör lite grann inombords", men så är det typ.
Kommer att tänka på en tid som känns rätt avlägsen fastän den inte inträffade för alltför länge sedan. Tiden då man fortfarande gav varandra skivor i julklapp. Känslan av att riva av den där tunna plasten, öppna det styva fodralet och hur det knakade i piggarna när man lyfte ur skivan första gången. Att klicka på play, ta ut konvolutet och bläddra i det glatta pappret.
Och sen minns jag varför det sög med CD. Att få tillbaka en skiva helt repig efter att man till äventyrs hade lånat ut den till någon mindre vördnadsfull kompis. Alla fodral som föll isär. Att banka på den där förbannade gamla jävla stereon som aldrig ville läsa skivor ordentligt hur mycket man än rengjorde den. Jävla japanska shit, som en jänkare kanske skulle ha sagt. Eller nåt.
Kommer att tänka på en tid som känns rätt avlägsen fastän den inte inträffade för alltför länge sedan. Tiden då man fortfarande gav varandra skivor i julklapp. Känslan av att riva av den där tunna plasten, öppna det styva fodralet och hur det knakade i piggarna när man lyfte ur skivan första gången. Att klicka på play, ta ut konvolutet och bläddra i det glatta pappret.
Och sen minns jag varför det sög med CD. Att få tillbaka en skiva helt repig efter att man till äventyrs hade lånat ut den till någon mindre vördnadsfull kompis. Alla fodral som föll isär. Att banka på den där förbannade gamla jävla stereon som aldrig ville läsa skivor ordentligt hur mycket man än rengjorde den. Jävla japanska shit, som en jänkare kanske skulle ha sagt. Eller nåt.
Kommentarer
Trackback
